Projekt   Hallonbergen Hotel Bloom Sundsvall OS-Lillehammer Norrköping Glaspelaren Betlehem Kontakt

Svenska Ljuspriset 1997 - 1998 för den nya belysningen av glasobelisken vid Sergels Torg. Juryns motivation: Att motivera Obelisken, som vinnare av Årets Ljuspris, känns lite som att presentera självklarheter trots att det handlar om den mindre vanliga kategorin ” Belysning av konstverk”. Uppgiften -  ”att belysa Obelisken” – är litet av ett modernt korståg, och resultatet är att betrakta som ett litet hjältedåd i vår tid… där en oförvägen ung man ombedes ge sig på draken. han har en idé om hur draken skall kunna tämjas, han presenterar sin idé, han genomför sin idé, lite i det tysta och kanske lite, om inte räddhågset, så ändå lite eftertänksamt ty draken hade attackerats tidigare – flera gånger – och inte kunnat tämjas tillfredsställande. Dock, beväpnad med ett brett kunnande, ett oförtröttligt granskande och bearbetande av detaljer och mycken teknisk fantasi, övervinns mörkrets krafter och bevekas åskådaren. Michael Hallbert gavs ett förtroende, eller rättare sagt: Michael Hallbert hade med sig ett förtroendekapital, som han satsade – och som beslutande organ litade på… Michael Hallberts förståelse och respekt för Edvin Öhrström, konstnären och skaparen av skulpturen Obelisken, och dennes ursprungliga intentioner, vilka inte blev riktigt förverkligade i och med skulpturens ursprungliga konstruktion, skall vi med tacksamhet minnas så länge Obelisken får bli den storståtliga hyllning till Glasriket som den blivit. Michael Hallbert tog fasta på (och vilket syntes vara lösningen) det faktum att stadens ljus inte kunde ta sig igenom bägge väggarna i skulpturen, inte ”orkade” att med bibehållen tillräcklig lyskraft penetrera det c:a 200 mm tjocka, tunga kristallglaset. Denna uttömning på lyskraft medförde att skulpturen ”släcktes” – och därmed reducerades till en föga tjusig uppgift: ..att spegla en omgivande stads grå betong. Det skall sägas, och det erkänner även Michael hallbert själv, att problemen inte var helt lösta på ritbordet eller i ”uppfinnarens” huvud när han åtog sig detta uppdrag, utan delvis blev ett resultat av en utveckling på platsen, något som inte förringar, utan snarare förstärker intrycket av insatsens mästerliga utförande. Gå in i Obelisken…. Titta på den och du kommer genast att förstå den genialt självklara lösningen. Michael Hallbert har klarat sin uppgift galant, med små medel, om än i stor skala och mångfaldigat – och med en välkänd, självklar teknik – utan något egentligt high-tech hokus-pokus och utan någon sofistikerad elektronik samt med förvånande liten tillförd energi. Vald lösning resulterar i en självklar distribution av precis så mycket ljus till skulpturens varje yta och hörn som krävs för att ”tränga igenom” glaset, och inifrån överglänsa det utifrån infallande ljus som saboterar kristallen. Originalitet…, faktum är att man frågar sig: är denna mycket självklara fördelning av det för kristallglaset mycket naturliga ljuset verkligen originellt? Det har i sig troligen gjorts många gånger förut. Svaret är dock att den här applikationen är mycket originell i sin enkelhet, sättet på vilket enbart 4 st ljuskällor nyttjas till ett så storslaget resultat – en sorts inverterad minimalism. Vi skall här bara nämna att Obelisken som tycks lysa jämnt över hela sin yta är belyst med 4 st strålkastare, vardera 1800 W, monterade inuti skulpturen. Ljuskälla:  Metallhalogen 1800W, färgtemperatur 5600K, färgåtergivning Ra=90. Ett högkvalitativt ljus med en temperatur som lyfter fram kristallglasets blå is. - vi skulle dock gärna se att den tändes tidigare på dagen… Vi vill även peka på att det löpande underhållet (lampbyten och rengöring av armaturer) kan skötas från marknivå inuti skulpturen utan att något demontage är nödvändigt. En honnör till Michael Hallbert. ©. WEbdESIGN: idaeus.com - 2000/2007 Sidan uppdaterad den 17 novembre 2007