Svenska Ljuspriset
1997 - 1998
för den nya belysningen av
glasobelisken vid Sergels Torg.
Juryns motivation:
Att motivera Obelisken, som vinnare av
Årets Ljuspris, känns lite som att presentera självklarheter trots att det handlar om
den mindre vanliga kategorin Belysning av konstverk.
Uppgiften - att belysa Obelisken är litet av ett modernt
korståg, och resultatet är att betrakta som ett litet hjältedåd i vår tid där
en oförvägen ung man ombedes ge sig på draken.
han har en idé om hur draken skall kunna tämjas,
han presenterar sin idé, han genomför sin idé,
lite i det tysta och kanske lite, om inte räddhågset, så ändå lite eftertänksamt
ty draken hade attackerats tidigare flera gånger och inte kunnat tämjas
tillfredsställande.
Dock, beväpnad med ett brett kunnande, ett oförtröttligt granskande och bearbetande av
detaljer och mycken teknisk fantasi, övervinns mörkrets krafter och bevekas åskådaren.
Michael Hallbert gavs ett förtroende, eller rättare sagt:
Michael Hallbert hade med sig ett förtroendekapital, som han satsade och som
beslutande organ litade på
Michael Hallberts förståelse och respekt för Edvin Öhrström, konstnären och skaparen
av skulpturen Obelisken, och dennes ursprungliga intentioner, vilka inte blev riktigt
förverkligade i och med skulpturens ursprungliga konstruktion, skall vi med tacksamhet
minnas så länge Obelisken får bli den storståtliga hyllning till Glasriket som den
blivit.
Michael Hallbert tog fasta på (och vilket syntes vara lösningen) det faktum att stadens
ljus inte kunde ta sig igenom bägge väggarna i skulpturen, inte orkade att
med bibehållen tillräcklig lyskraft penetrera det c:a 200 mm tjocka, tunga
kristallglaset. Denna uttömning på lyskraft medförde att skulpturen
släcktes och därmed reducerades till en föga tjusig uppgift: ..att
spegla en omgivande stads grå betong.
Det skall sägas, och det erkänner även Michael hallbert själv, att problemen inte var
helt lösta på ritbordet eller i uppfinnarens huvud när han åtog sig detta
uppdrag, utan delvis blev ett resultat av en utveckling på platsen, något som inte
förringar, utan snarare förstärker intrycket av insatsens mästerliga utförande.
Gå in i Obelisken . Titta på den och du kommer genast att förstå den genialt
självklara lösningen.
Michael Hallbert har klarat sin uppgift galant, med små medel, om än i stor skala och
mångfaldigat och med en välkänd, självklar teknik utan något egentligt
high-tech hokus-pokus och utan någon sofistikerad elektronik samt med förvånande liten
tillförd energi.
Vald lösning resulterar i en självklar distribution av precis så mycket ljus till
skulpturens varje yta och hörn som krävs för att tränga igenom glaset, och
inifrån överglänsa det utifrån infallande ljus som saboterar kristallen.
Originalitet , faktum är att man frågar sig: är denna mycket självklara
fördelning av det för kristallglaset mycket naturliga ljuset verkligen originellt? Det
har i sig troligen gjorts många gånger förut. Svaret är dock att den här
applikationen är mycket originell i sin enkelhet, sättet på vilket enbart 4 st
ljuskällor nyttjas till ett så storslaget resultat en sorts inverterad
minimalism.
Vi skall här bara nämna att Obelisken som tycks lysa jämnt över hela sin yta är
belyst med 4 st strålkastare, vardera 1800 W, monterade inuti skulpturen.
Ljuskälla: Metallhalogen 1800W, färgtemperatur 5600K, färgåtergivning Ra=90. Ett
högkvalitativt ljus med en temperatur som lyfter fram kristallglasets blå is.
- vi skulle dock gärna se att den tändes tidigare på dagen
Vi vill även peka på att det löpande underhållet (lampbyten och rengöring av
armaturer) kan skötas från marknivå inuti skulpturen utan att något demontage är
nödvändigt.